Vinkling av brott

 

Om någon skulle titta i min historik över vilka program jag tittar på genom en vecka, så skulle man nog tro att det var en hel familj med tonåring till pensionär, som tittar på dessa program. Men det är alltså JAG. Jag tittar på allt ifrån riktigt skräp (avkopplande), nyheter, Go´kvälls ”Gör om mig”, debattprogram, uppdrag granskning, Efterlyst, Tunnelbanan, naturprogram osv osv. Mycket dokumentärer. Polisserier och samhällsskildringar. Därför blir jag också så förbannad när jag nu märker att det mörkas mer och mer i Tv, radio och andra medier. Och alla dessa människor som finns runt om oss och aningen inte vill se det, eller ser det men tror att det ska gå över snart.

En grej till som jag blir frustrerad över är hur en del kanaler väljer att vinkla sina program, eller vinklingarna på sina program.

Jag undrar vad poliser, advokater osv får och inte får säga numera, när de deltar i vissa program på Tv. Hur de får uttrycka sig om vissa brott som är överrepresenterade av utlandsfödda, sk. ensamkommande afghanpojkar, andra kulturers synsätt på kvinnor osv. OK, det har varit ett och annat program om det. Men jag tycker att det har TYSTATS ner sedan uppdrag granskning, för någon månad sedan gjorde programmet om att utlandsfödda män var överrepresenterade vid våldtäkter och andra sexbrott. Eller?

Och ändå ser vi dag efter dag hur kvinna efter kvinna våldtas i parker runtom i landet av okänd eller okända män. Inget signalement. Och när signalement saknas -brukar det betyda- utländsk härkomst, mörkt hår, talade svenska med brytning, mörka kläder, mörkhyad. För 5-10 år sedan sa man detta på program som Efterlyst och det kunde skrivas ut i en tidning. Nu står det bara, eller omnämns; ”Man, 20-40 år, mörkt klädd”. Wow! HAN känner man ju igen om man sett honom i kvarteret!

Det känns ju löjligt att titta på dessa program idag. Det känns nästan som om brottslingarna skyddas OM de är av utländsk härkomst. Man blir nästan chockad när de visar ansiktet oblurrat. Och då säger programledaren ”NU åker han fast!” Ja, men visa ansiktet lite oftare då, så kanske ni får fast lite fler gärningsmän! Sen kan väl ingen rå för att gärningsmännen som fastnat på kameran råkar vara fler ”Mohammed, Hassan och Ali” än ”Kalle, Bosse och Nisse”. Det får de ju stå för själva om de nu begått ett brott!

Innan jag började att jobba med det jag gör idag, så studerade jag bland annat kriminologi och religion, på universitet. Detta är något som vissa av mina ”emotsägare” i Facebookinlägg och debatter inte vill kännas vid. För när jag kommer med det tunga artilleriet, så slutar diskussionen ganska snabbt med ”Då borde du ju veta bättre” från deras sida. Eller; ”Man kan inte gå efter statistik när det har med människoliv att göra”. Nähä? Varför forskar man? Varför får vissa nobelpris? Använder inte de människorna sig av siffror, statistik  för att kunna räkna ut sina nya upptäckter? Och dessa personer som nu bjäbbar emot mig, vad säger de om de siffror och den statistik som gagnar deras egna tro? Nä, det blir ju bara löjligt. Man FÅR inte kunna något, helt enkelt om man ifrågasätter samhället idag som kritisk till migrationsfrågor, hur invandringen har skötts, kriminaliteten etc etc…

Vad jag egentligen tänkte skriva om i detta inlägg var ju brott som skildras och tas upp i Tv i dag. Eller i media över huvud taget. Och att jag tycker att det vinklas så att det gagnar det skitsnack som har hörts i vissa sammanhang ”Sverige har ALDRIG varit tryggare än nu. Brottsligheten minskar.” Ok. Den som tror på det räcker upp en hand. Tja, kanske att brottslighet som att stjäla en limpa har minskat. Eller att sätta sin gamla make i drag, så att han dör i förtid så att man får ut sitt arv. Nä, man ska inte skämta om sånt och så klart att det finns brott som minskar.

Enligt Brå (Brottsförebygganderådet) var detta de brott som minskade år 2017: Misshandel (både mot män, kvinnor och barn), Olaga hot och ofredande, Stöldbrott och Skadegörelse.

Sedan har vi då de brott som också enligt Brå ökade mest 2017: Narkotikabrott (ökade 10%), Våldtäkt och sexualbrott (ökade 10%), Bostadsinbrott, Bedrägerier (ökat 113% mellan 2008-2017), Trafikbrott (14%), Rån.

Ja inte tycker jag att det känns tryggare med dessa siffror i ökning och en massa politiker som väljer att blunda för att många av de som begår just dessa brott är de som inte integreras i samhället på rätt sätt. Politiker sitter hellre och bygger sandkakor och sandslott än att prata med alla berörda partiledare, även de partiledare som är väl pålästa om vad vi skulle kunna göra för att ta tag i vårt land innan de stigande brotts siffrorna ökar mer och mer och mer…

 

Hur mår unga idag?

girl-3403261_1280 (1)

För någon vecka sedan var jag ute och åt med ett sällskap där åldern var väldigt blandad. Från 25-70 år, både män och kvinnor och alla hade den gemensamma nämnaren att vi arbetar eller har arbetat inom vården. Jag har arbetat inom vården i över 20 år nu, men med den inriktning jag har nu ”bara i 3 år”. Men det är ändå en inriktning inom vården som jag varit intresserad av sedan tonåren och som borde beröra alla.

Vi satt vid mitt bord på slutet av kvällen ett gäng damer, där jag var yngst med mina 40+ och började att prata om den psykiska ohälsan idag bland unga. Är det svårare att vara ung idag? Jag skulle just öppna munnen, när den äldsta damen, snart 70, gjorde det innan mig. ”Nää, hörni. Tänk att jag tror inte det. Jag är nästan övertygad om att så inte är fallet. Vet ni vad jag är övertygad om? Jag tror att ungdomar idag tror att man ska må dåligt. Att man ska  skära sig lite på armarna och lägga ut på sociala medier. Att man har såna små problem i livet så att när pojkvännen gör slut, då rasar allting. Då vill man ta livet av sig! Och då blir mamma och pappa så rädd att de kör in en på psyket, för de har aldrig sett en så förstörd tidigare. Så nä. Jag är övertygad om att unga idag inte mår sämre”.

De andra damerna tog sina vinglas och läppjade på vinet, nickade lite och hummade instämmande. ”Ja, jo så är det nog”. De ville inte säga emot denna ”husgudinna” som har arbetat på avdelningen i alla tider. Som har sett allt och lite till.

Men jag hade ett bubblande av frustration inom mig som inte höll med denna husgudinna. Jag tror att ungdomar idag mår sämre. Så jag snurrade lite på mitt vinglas och tog ett djupt andetag och öppnade munnen; ”Men JAG tror faktiskt att de unga mår sämre idag. Tänk bara alla krav som finns idag, hur alla ska se ut. Alla alternativ som finns på vad man kan pumpa i sig i läppar, tuttar, kinder, rumpa för att se ”perfekt ut”. För att passa in i den ”ram” som media och samhället byggt upp. Sedan så kan man även suga ut en massa också. Ur höfter, lår, mage och haka. Och byta hårfärg. Ögonfärg. Vara brun i hyn året om. Hålla brännan fin hela tiden! Ha rätt kläder och rätt märken! Skor och väskor. Mobiltelefon ska man ha, men rätt märke. Och bärbar dator, helst en Mac. Och vad man gör i sängen, det är inte längre en privatsak. Där ska man vara perfekt redan när man förlorar oskulden. Kunna vrida sig som en panter och vara rivig som en puma, men ändå bete sig som en ljuv liten bunny. Sedan har dom skolan att tänka på de unga. Betygskrav som är högre än på vår tid. Det räcker inte bara med att vara närvarande och delta längre. Man måste högprestera och glänsa. Efter grundskolan så väntar ett val av massor av inriktningar. Vill man göra det man verkligen vill och flytta långt bort? Och jobb! Det finns ju knappt jobb på det sätt som det fanns jobb för 25 år sedan, när man kunde hoppa in som kassörska på affären eller ridlärare på ridlekis. Nu måste man ha högskoleutbildning för ALLT! Och bostad! Vart finns det? Det finns ju knappt! Så JAG tror att det är svårare att vara ung idag.”

Mina arbetskamrater satt bara och häpet stirrade på mig. Tysta. Vinglasen var slut. ”Nä, dags att fylla på kanske?” Eller avrunda, kanske?”.

Det blev det senare.

Jag är säker på att jag petade på den ömma punkt som finns idag. Att kraven är större. Sedan kan vi lägga till hur samhället i övrigt ser ut med den ökande risken att bli påhoppad om man går ute sent en kväll på en gata. Eller hur vi reagerar med det medieflödet av skjutningar, våld, mord som rapporteras dagligen via våra mobiler och TV apparater. Eller att vi alltid tänkt att vi kan ta en taxi för att ta oss säkra hem, men det kan man inte alltid tänka längre. Det händer en hel del i taxibilar också.

Vad ska vi göra då? Åt all denna otrygghet och ökade ohälsa hos både unga och gamla, för äldre blir ju också otrygga av hur samhället ser ut med våld, inbrott och vård som inte fungerar. Jag törs knappt att tänka på hur vård och boendesituation kommer att se ut för mig den dagen jag fyller 80 år. OM jag fyller 80 år -jag kanske hamnar i en gaskammare innan dess då någon statsminister finner mig mindre värd för att jag har röstat ”fel”? Vem vet?

Tillbaka till damsällskapet och när vi gick ut och skulle skingras på gatan utanför restaurangen. De flesta i sällskapet var av den uppfattningen att vi fortfarande bor i ett tryggt land och att OM det nu finns någon kriminalitet och otrygghet, så finns den i storstaden. Inte här. Vi hann även prata om det under kvällen. De alla skulle till en busshållplats och jag skulle till en bilparkering. Själv. Men då kom deras oro över det otrygga samhället fram; ”Nämen, ska du gå själv? Tänk om det kommer några typer…” Jag log och tackade för omtanken. Sa att jag kollat upp vilka gator i denna håla de brukade hålla till på och den gatan var lugn. Deras miner var obetalbara…

 

 

Svart eller vitt

zebras-2800384_1280.jpg

Då var en jobbhelg avverkad då. Tillbringat fler timmar på jobbet tillsammans med patienter med varierande mående, än hemma. Och allt innanför de väggarna på avdelningen har blivit ”normalt” efter att man har arbetat i år där. Eftersom det är en ”sluten” värld, så skulle de flesta andra bli chockade om de visste vad vi som personal fick vara med om och jag önskar att man kunde berätta. Samtidigt som jag är glad att det finns sekretess, för patienternas skull. För rätt som det är så kan jag eller någon som jag har när mig, bli sjuk och behöva den sekretess och vård som råder där.

I helgen när jag satt i soffan på avdelningen tillsammans med några patienter och tittade på morgon TV. Det pratades så klart om politik och de turer om den stundande  regeringen och dagiset som politikerna håller på med. Det är ju ett sådant virr varr av turer hit och dit och fastän jag är ganska så ”amatör” och insatt i politiken, så är det näst intill obegripligt nu att hänga med i svängarna om vilken politiker som vill samarbeta med vem. Så därför kan jag tänka mig hur rörigt det måste vara för personer som inte mår helt bra och dessutom kanske är påverkad av en hel del mediciner, att hänga med i politikens värld. Men jag har tyckt mig att sett tre läger hos patienterna. 1. ”Äh. Det blir bara skit vad än man väljer”. 2. ”Vi som har ett sånt fint land måste hjälpa andra också”. 3. ”Inte SD. Dom kör ut oss mitt i natten. Inte SD.” Ok. Det finns ett läge 4 också. ”Ut med dom som inte är svenskar. UT!”

Eftersom jag i min yrkesroll måste hålla mig objektiv, så kan jag bara svara och fråga ”objektivt”, men det är svårt! Helst när någon med skräckslagen blick säger alternativ 3. Men faktiskt så frågade jag lite trevande, ”Jaså? Gör dom? Jaha…Vem säger att dom gör det?”. Men personen som hade den skräckslagna blicken såg så skrämd ut, att denne bara upprepade frasen om och om igen, när TV:n var igång och politikerna pratade ”Inte SD!…” Man undrar vart det kom ifrån. Någon moské? Imam?

Gällande det förra inlägget jag skrev (Alla likas värde) om att flyktingar och invandrare skulle ha lättare att få vård tex, så tänkte jag efteråt att det finns så klart undantag. Och jag har sett fall där individer har hamnat mellan stolarna, precis som utsatta svenskar kan göra. Oftast handlar det då om de flyktingar eller invandrare som är riktigt sjuka och inte är så lätta att rehabilitera och skriva ut så fort. Personer som verkligen har flytt ensamma och är i en utsatt situation med trauman i bagaget. Men det är liksom konstigt och märkligt, för det är oftast just de tysta, mest ärrade som blir de utsatta och de utan talan. De gråter sig inte till krav utan tiger och lider. De ställer inte till med hungerstrejk och sittstrejk, utan dessa plågas i tysthet och tynar bort mentalt eftersom de inte blir förstådda. En svensk med riktigt dåligt mående blir ju knappt förstådd! För det är nog svårt för en svensk i samhället. Tänk då för en som inte kan språket. Hur tänkte politikerna där? Näe. Dom tänkte inte. För dom trodde att alla som kom till vårt land var ”högutbildade, resurser för vårt land, välfungerande, engelsktalande bla bla bla”.

För trots att jag har mina ”starka politiska åsikter” -som en del tycker att jag har- så ser jag alltid individen i människan. Och någonstans måste jag lyckas med det i mitt yrke, för jag brukar bli väldigt omtyckt av de utländska patienterna, vilket vissa finner märkligt. De brukar ofta fråga mig om min ”tro” och säga att jag har ett rent hjärta. Tacka mig för att jag inte dömer dem, lyssnar, finns där osv. Tuffa ”orten killar” har kallat mig ”bror” och glömmer bort att jag är tjej för en stund. Jag låter dem prata på sitt sätt och skojar och skämtar. När jag gör fika åt dem så är jag nog den enda i personalen som byter handskar mellan skinkpålägg och kalkon -av respekt för muslimerna. Det gör mig egentligen ingenting. Det är på mitt jobb -för deras välmående.

Det är klart att jag skulle föredra ett jobb i svensk idyll. Men det är ett minne blott och nu är det bara att gilla läget. Mitt kall i livet är att arbeta med att hjälpa människor och en stor del av sveriges människor idag har utländskt härkomst, så då får det bli så här. I den bästa av världar så kan vi alla leva sida vid sida, respektera varandra och de lagar som finns här i landet. Slippa vara rädda för att gå ute på kvällarna och inte vara rädda för att lämna bilen, cykeln eller ytterdörren olåst. Men fastän vi lever en massa människor på samma jordklot -i samma värld- så lever vi i olika sorters kulturer, efter olika normer, med olika lagar och seder. Att tro att allt ska fungera bara för att människor flyr från ett ställe till ett annat och förvänta sig att ”voilá nu blir det bra för alla” -VEM är så naiv? Men jag börjar förstå nu hur man kan vara så dum och tänka så barnsligt och naivt.

Om man sitter som vuxen och lyssnar på barn som leker med leksaksdjur eller dockor så kan det låta så här; ” Dom här ponnysarna bor här och så kommer en dum T-rex och skjuter på dom. Ponnysarna springer och behöver någon annanstans att bo. Zebrorna erbjuder dom plats lite längre bort, för zebrakungen säger så. Men sedan börjar det goda gröna gräset ta slut där. Då säger zebrakungen att zebrorna får ordna egen mat på annat håll, så att det räcker till ponnysarna för dom är det synd om som har sprungit ifrån krig. Då blir zebrorna ledsna på sin kung och säger att han har svikit dom. Då säger kungen att han inte vill vara kung åt zebrorna längre. De får ta bort sina ränder, annars tar han bort sina -för han tänker minsann INTE ha likadant som de oanständiga zebrorna!

Men nu behöver man inte lyssna på barn som leker. Nu startar man bara TVn, radion eller bläddrar i tidningen och där finns de; politikerna. Sandlådan. Jag säger bara stackars de sjuka och svaga som inte kan göra sin röst hörd. Svensk, osvensk eller vem som helst. Och trots de påhopp jag ständigt får från pajaser på Facebook eller snedvridna pk personer i omgivningen som stämplat mig som ”rasist”, så vet jag att jag gör bra mycket mer för invandrare/flyktingar än vad många av de gör.

Jag undrar hur många verkligen traumatiserade flyktingars händer som statsministern har hållit i under vargtimmen, när de hyperventilerat i panik, då de trott att någon ska krypa ur garderoben för att mörda dem? Eller har han suttit för min lön och i timmar försökt kommunicera med tecken och ljud och med hjälp av google-translate, för att kunna få fram att det är salt i filen som en person vill ha? Eller sitta hos en tjej som blivit gruppvåldtagen av ett gäng ensamkommande flyktingpojkar. Nu så chockad så att hon inte klarar av att ta hand om sig själv. Suicidal, paranoid och tror att killarna är utanför fönstret och ska hämnas för att hon har polisanmält dem. Man får sitta på hennes sängkant och nästan med milt tvång hålla henne, så att hon stannar i sängen tills lugnande medicin börjar verka så att hon somnar. Han borde pröva. Han skulle behöva det. Om inte annat för att se hur en SD-väljare fungerar på sin arbetsplats.

Alla likas värde?

 

hand-3035665_1280

Är det någonting som jag har försökt att lära min dotter under mina år som mamma, så är det att vi alla har ett värde. Djur, växter, människor och handlingar. Ord. Vi kan inte göra saker mot någon eller något och sedan rycka på axlarna för att sedan tro att det inte finns konsekvenser av det man gör och säger. Det stora finns i det lilla och vi alla bär på ansvaret att bidra till att världen ska fungera.

Jag gör det genom att försöka vara en medmänniska i mitt yrke. Där vårdar jag dem som andra kanske annars är rädd för och inte törs vårda. Jag får se bortom nationaliteter, ursprung, mina egna eventuella fördomar och plocka fram medmänniskan i mig varje gång jag går in på jobbet. Där behandlar jag alla som jag själv vill bli behandlad. Med tålamod, respekt och god omvårdnad.

Min yrkesroll har gjort att jag har växt otroligt mycket. Jag ser människor lite ”mer” nu och det kan vara på både gott och ont. Det tar mig inte många sekunder på stan, förrän jag märker om någon är påtänd till exempel. Eller om det ”ligger i luften” att det ska bli bråk. Sånt där känner jag av hela tiden om jag inte stänger av, vilket jag får tvinga mig själv att göra till en viss del när jag lämnar avdelningen, då jag stämplar ut. Då kan jag bli så disträ ibland, så att jag inte ens ser att jag möter en granne på samma trottoar i stället… Men jag älskar mitt jobb.

Men det här med alla likas värde, som nu har nästan blivit en ”slogan” eller något som vissa partier tycker sig ha ensamrätt för att stå för, är något jag mer och mer tänker på. För det fungerar ju inte! Det är ju precis tvärtom. I mitt yrke, som privatperson och som mamma så ser jag otroliga olikheter hur människor behandlas, hurefter vilket nationalitet eller vart i samhället man står. Om man är svensk medborgare eller inte. Vad man har rätt till eller inte. Det som jag hela tiden kommer fram till är att VI BEHANDLAS INTE LIKA.

Jag känner många gånger att vi svenskar får stå tillbaka nu. Vi får ge plats och utrymme till flyktingarna, invandrarna och de ensamkommande som tydligen behöver våra pengar, bostäder, vård, arbeten och resurser MER än vad vi svenskar gör. Öh? Och det finns exempel på exempel av det, så att det känns bara löjligt att sitta här och rada upp dem. Men eftersom jag skriver utefter mitt liv, så tar jag några exempel som jag har iakttagit.

När min dotter skulle spela instrument i musikskolan, så valde hon ett sånt instrument som jag inte hade råd att köpa. Så vi fick hyra ett från musikskolan. Hyran av instrumentet, medlemsavgiften och kostnader för skjuts till konserter osv är inte gratis direkt för en separerad mamma. Men vad gör man inte för sitt barn? När jag hade kämpat med denna kostnad i flera år och låtit dottern välja mellan spelning och annan aktivitet, för att vi inte hade råd med flera saker, så erbjöd kommunen gratis musikskola och instrumenthyra till alla nyanlända barn. Det var nog här mina Facebook inlägg började att visa åt vilket håll jag stod. Eller jag delade en artikel från lokalpressen och kommenterade att det var upp över väggarna fel för oss som inte har pengar som växer på träd, att våra barn inte får samma förutsättningar till gratis musikskola. Gissa vem som fick rasiststämpel då?

En bekant till mig har en sambo från ett europeiskt land. De blev kära över internet och har träffats i ett par år. Nu har de flyttat ihop här i Sverige och de är väldigt unga och medborgaren från det europeiska landet visste tyvärr inte så mycket om försäkringar och dylikt, när denne kom hit. För ett tag sedan fick denne person ett ”mental breakdown” och hamnade på en psykiatrisk avdelning. Detta berodde på stress över situationen av det inte finns någon skyddsnät i Sverige, ingen hjälp från Arbetsförmedling fastän personen VILL jobba, ha praktikplats etc. Det är svårt att vara ung idag helt enkelt. Eftersom denna person inte har någon sjukvårdsförsäkring, som den skulle ha skaffat sig innan inresa till Sverige, får den inte nödvändig psykiatrisk vård. Om personen inte kunde betala vårdnadsvistelsen själv (4000:-/ dygn) så blev det ingen vård. Så personen blev utskriven och går nu hemma hos sambon och är som en tickande bomb. Inga mediciner och utan pengar att kunna åka hem till sitt hemland. Fina Sverige.

Tänk om detta varit en kille ifrån tex Syrien eller Afghanistan. Som först och främst kommit hit på lösa grunder, ljugit om sin ålder och nu fått ett avslag på en asylansökan. Personen uttalar att den tänker ta livet av sig. Inget mer. Bara säger det utan mer drama än så. Hur tror ni att situationen sett ut då? Jag vet hur situationen sett ut. Det spelar ingen som helst roll hur försäkring, papper, id-handlingar eller någonting ser ut. Personen behöver inte ens ett namn. Den får vård ändå. Tills den är utskrivningsklar. Tolksamtal. Specialkost. Läkarsamtal. Anpassad vård. Får stanna på avdelningen så länge som det behövs och ingen brådska ut. Sedan ordnas det boende.

Är detta att behandla människor likadant? Nej. Jag tycker inte det. Absolut inte. Trött är vad man blir och får lust att gå och peta upp ögonen på folk, korka ur vaxpropparna ur öronen och hälla en hink isvatten över huvudet på dem. Vakna!

Vårt land våldtas

hand-2593743_1280

Som mamma till en tonårsdotter så är det med en blandning av fasa, ilska och försvarsinstinkt som jag nu läser igenom nyhet efter nyhet om våldtäkter i vårt land. Gruppvåldtäkter. Våldtäkter mot tonårsflickor. Utomhusvåldtäkter. Överfallsvåldtäkter. Brutala våldtäkter. Det är så att äcklet blandas med en hjälplöshet över situationen i samhället idag.

En del påstår ju att det INTE är värre idag än för 30-40 år sedan. Utan att det bara uppmärksammas mer och att flickor, kvinnor och tjejer anmäler ”lättare”. Hah! Det tror jag inte att en mamma, väninna eller syster till ett våldtäktsoffer skulle påstå. Inte heller någon som själv varit nära att bli ett offer för våldtäkt idag. För det behövs inte mycket. Vissa lever i den vanföreställningen att vi kvinnor, tjejer, flickor får skylla oss själva för att vi klär oss utmanande, går ute på kvällen, är sminkade och tillgängliga. Eller följer med en kille hem. Men har kvinnan sagt att hon vill ha sex? Det är ju inte per automatik att en kvinna vill ha sex för att man klär sig i en kort kjol, sminkar sig och går ut ensam?

Men idag låter det nästan så. På många. Inte alla och jag ska inte peka ut någon eller döma någon för det är inte min grej. Men det finns vissa människor som man helt enkelt inte vill hamna i diskussioner med, även om jag gärna diskuterar olika sidor av saker och ting.

För några år sedan när jag gick en kurs om kvinnovåld, så kom vi in på våld i hemmet och när män våldtar sina kvinnor för att förnedra och ”äga dem”. Jag som gärna diskuterar olika religioner, länder och levnadssätt frågade läraren om det inte fanns skillnader i statistiken från olika länder? Eller om detta våld har ökad i och med invandringen i Sverige? Kanske med den hedersrelaterade kulturen? Oj, vilken fyr det tog i klassen. Läraren försökte först att besvara mina frågor med att ”Nja, jo såna siffror kunde hon nog ta fram”, men när kurskamraterna började att hugga om att man INTE kan fråga sånt, så bytte läraren samtalsämne.

När vi några dagar senare skulle ha ett grupparbete i ämnet ”Kvinnovåld” så fick jag arbeta själv. Ingen ville jobba i grupp med mig. Jag var ju rasist. Liknande hände någon vecka senare när vi pratade omskärelse av små barn. En tjej i klassen sa att ”de måste ju få fortsätta med sina traditioner som är tusentals år gamla”. Jag blev upprörd och frågade om hon verkligen har sett någon dokumentär på en omskärelse av små flickor? När de bänder upp de små flickornas ben, håller isär dem med våld, skär sönder deras könsdelar med i bästa fall ett rakblad, medans kvinnorna står och ömsom skrattar och gråter bredvid. Sedan sys lilla flickan ihop, så att bara ett litet litet hål finns kvar, så att mensblod och kiss kommer ut. Så när det är dags för henne att göra sexdebut, så spräcks hålet upp… Gissa om jag blev populärare då på kursen? Efter det där så gick halva klassen ihop och försökte att få mig avstängd från utbildningen pga mina ”rasistiska åsikter”. De lyckades inte.

Ja, det där blev ett sidospår ursäkta. Men saken är den, att de som där var mina kurskamrater och hade mycket bättre betyg än jag på pappret, tänkte så trångsynt så att det är skrämmande. Och det tycker jag speglar även många av dem vi ser och samtalar med runt omkring oss i samhället. Fina människor som ska vara bildade och ”stora på sig” bor så skyddade så de behöver aldrig ens gå igenom en mörk gränd och vara orolig för att bli rånad eller våldtagen. De har taxipengar att ta taxi för eller ännu bättre privatchaufförer. De bor i så fina områden att de behöver inte gå förbi de områden där kriminaliteten har sitt största fäste. Eller som jag har pratat med en släkting med, som har en helt annan syn på samhället. Hon brukar säga ”Åh jo, jag har visst varit på ett flyktingboende! Och gått på Plattan! Så jag vet nog…”. Men hon var på flyktingboendet i egenskap av ungdomspolitiker och då under ett studiebesök. Det kan ju hända att det var lite uppstajlat och bra då, på flyktingboendet? Och Plattan. Där kan man ju gå över och äta en glass och prata med väninnorna utan att se ett skvatt av samhällets alla baksidor, många gånger. Om man inte vet vad man ska titta efter. Sen beror det ju på vilken tid på dygnet man är där och inte bara springa över där en gång…

Sist jag var i huvudstaden och vistades i närheten av ”plattan”, så var min man och dotter med. Det var sommar, varmt och mitt på dagen. Vi hade gått och shoppat lite och jag sa på kul, men samtidigt på allvar till dottern ”Nu ska vi ha en lektion i svensk samhällskunskap. Kom så sätter vi oss en stund”. Så vi satte oss i trappen som leder ner till plattan och bara tittade på folk. För det är ju onekligen ett intressant ställe att studera människor på och det finns mycket att titta på. Det första som hände var att några killar som stod ovanför oss, vid ett staket, började att busvissla till min dotter. Sedan när hon inte ropade så ropade dom. När jag blängde på dom så skrattade dom bara. Sedan fortsatte dom att vissla och ropa. Tillslut pekade jag ”fingret” åt dom. Då slutade dom.

Då började dom att vissla och ropa åt andra tjejer som gick förbi. Oavbrutet. Tillslut fick dom napp. En tjej som var, kanske 15-16 år gammal fnittrade och slängde med håret och gick upp dit till killarna. De började att prata med henne, hon fnittrade. Sedan smekte de hennes hår, buffade lite på henne så att hon skrattade och började ta tag i henne. Allt inom loppet av några minuter. Allt gick fort och snart tryckte dom henne mot staketet och skulle pussa henne. Jag var redo att rusa upp! Men då slet hon sig och sprang därifrån. Alltså, vad var det där?!

Nu har jag inte ens skrivit vilken nationalitet det var på dessa killar. Behöver jag det? Det var den kategorin som säkerligen klassas som ensamkommande. Dyra skinnjackor, Peak Performance, Adidas märkeskläder. Guldsmycken och nyaste Iphones. Ok, detta var första gången jag såg detta med egna ögon så här tydligt inpå, vad det nu var ett försök till. Det kanske var en helt vanlig ”Jag gillar dig tjejen” gest. Men det såg inte okej ut. Man gör inte så där. De kände inte varandra innan. När jag har berättat om denna iakttagelsen för de ”vänner” som tycker att sånt här inte verkar existera, så erbjuder jag dem att vi kan ta en heldag och åka till platser där jag kan visa samhället från den sida som jag gör. Ja, just den händelsen är svår att visa igen, kanske. Eller tyvärr så tror jag inte att den är det. Om man bara tar sig lite lite tid. Sätter sig ner ute och tittar. Då vet jag att man ser sånt här.

Carpe diem -inte i dag heller

Jag var på en läkarundersökning häromdagen. Ungefär som en bilbesiktning för att veta om man är giltig för trafik. Sedan en tid tillbaka så har jag faktiskt känt av stressens svångrem dras åt runt både brösten och själen och jag håller liksom i handbromsen lite titt som tätt. Läkaren ska hålla lite uppföljande koll, men det var inget allvarligt.

På väg från läkaren så köpte jag en glass och satte mig i höstsolen. Carpe diem, sånt där man ska tänka på att göra emellanåt. Men som vanligt när jag försöker att njuta, så blir jag som oftast avbruten och så även nu. Mobilen plingar till och en avisering visar att någon har kommenterat ett av mina senaste Facebookinlägg. Jag vet att det är ett inlägg som kommer att hamna i hetluften och jag vet att det absolut inte har med Carpe diem att göra, men jag kan inte låta bli. Jag läser.

Fastän jag delat någon annans inlägg, alltså att jag står bakom någon annans åsikter, så låter inte kritiken vänta på sig. Mina ”vänner” på Facebook fullständigt kokar. ”Hur kan du dela sådant hatiskt?” ”Vart är källkritiken?” ”Måste du vara så främlingsfientlig?”. Jag tuggar aggressivt i mig glassen och känner hur blodtryck och puls sticker upp i topp. Utan att tänka på läkarens varning om blodtrycket och börjar skriva svar på kommentarerna så sakligt, trevligt -men syrligt jag bara kan. För jag håller mig trevlig in i det längsta.

Efter att jag har fått med mig en del vänner som faktiskt tycker som jag och kan argumentera på samma sätt som jag, så har det faktisk dykt upp en ny grej. Jag har börjat att på pm, alltså personliga meddelanden på telefonen, där ”vänner” och till och med släktingar i textmeddelanden försöker att ”tysta” mig. Först lite trevligt. Sedan nästan med hot.

Jag fick ett ikväll. Ett långt. Ifrån en som är politiskt aktiv som tyckte att jag skulle stå till svars för allting som stod i ett inlägg som jag delat igår. Ett inlägg som inte jag själv skrivit, utan det handlade om gruppvåldtäkten i Gällivare. Denna person som skrev till mig tyckte att det var fruktansvärt att jag delade detta, eftersom det var bara lösa indicier, påhopp och förtal. Att det var mer synd om dessa 6 anklagade gossar än om tonårsflickan, ungefär så. Kan ju säga att det var tur att jag hade isglass i frysen när jag fick det meddelandet och skulle skriva svar på det…

Tyst kommer jag inte att bli. Blodtrycksmedicin kommer jag tyvärr att få käka. Fingertopparna kanske blir flådda i allt skrivande om man ska få ur sig frustrationerna på den vägen. Men tyst, nä. Jag har nyss börjat.

Brinna, brann brunnit

fire-545374_1920.jpg

Trots ett grådassigt täcke av dimma så lyser höstfärgerna igenom bussfönstret. Nästan så starkt så att det brinner i ögonen. Eldens färger är vad det är så här i höstens tid med sin gula, oreangea, brandgula, röda och lysande neontoner däremellan. Det är vackert. Men det behövs bara ett blåsväder eller en hård regnskur, så lossnar dessa brinnande löv och dalar ner på marken. Blir bruna och multnar bort.

Så här i hösttider så kan jag känna mig lite höstdeppig och det är jag nog inte ensam om. Mörkret kommer, sommaren försvinner. Skira lätta sommarkläder och trädgårdsmöbler ska stökas undan och fram ska bylsiga tröjor och raggsockor plockas. Med hösten kommer också mörkret. Att gå ut med hunden blir genast lite mer gruvsamt. Vem går därborta som ser så skum ut? Står det inte någon och lurar på mig därborta i hörnet? Eller inbillar jag mig? Man kan väl inte gå med ficklampa och lysa folk i ansiktet bara för att man är nojig? Då tror de att det har brunnit  uppe i skallen för en.

Den hund jag har idag är av mindre modell. Det är en lurvig liten underbetts modell som ser så där halvdum ut ibland med ena tanden utanför munnen. Men världens sötaste, såklart. Han tror själv att han är större än vad han är och buffar och muffar gärna på stora hundar genom fönstret som han sitter och spanar ut genom. Det finns vissa hundar i kvarteret som han inte tål, och så må väl vara. Vi människor är ju inte ett dugg bättre! Det hörs på morret när han sitter i fönstret vilken av kvartershundarna som går förbi. Är det psykopathunden? Eller mördarhunden? Kanske är det våldtäktshunden? Ja, det finns några att välja mellan och det hörs skillnad på hunden, vem som går förbi.

Något mer som min hund morrar och skäller på är faktiskt flyktingarna här på orten. Det är inget jag har lärt den, som säkert en del skulle kunna tro. Men saken är den att vi har ett staket och hunden springer lös på tomten när vi är ute. På somrarna när det är många flyktingar och nyanlända ute och går och cyklar, så stannar de gärna och stojar och stimmar mot hunden. På fel sätt. Jag lärde mig tidigare, när jag bodde nära ett flyktingboende, att många -främst muslimer- inte vet hur de ska närma sig hundar i Sverige. I många av deras länder är hundar ohyra. Eller att polis och vakter har hundar som ”vapen”. Sedan ser de att vi svenskar har hunden som en familjemedlem, det blir förvirrande för dem. Och för deras små barn, som kanske aldrig har upplevt ”ohyran” i hemlandet utan bara hört om den, så när de ser en gullig liten hund här i Sverige, så blir de nyfikna och vill klappa. Men vet inte hur och närmar sig hunden så det blir stelt och fel. Så då tycker hunden att det blir konstigt och kanske hoppar, för att leka och lösa situationen. Då kan föräldern till barnet bli rädd och dra i barnet och skrika -i tro att hunden ÄR farlig -den hoppar ju! Och så ska man som hundägare försöka förklara detta på ett språk som varken förälder eller barn förstår. Det blir bara pannkaka. Detta har jag varit med om SÅ många gånger. Det är SÅ frustrerande varje gång.

Så nu förknippar min hund dessa människor med ”de som inte förstår mig”. Och inte har det gjort saken bättre att det någon gång har haglat över en och annan sten eller äpple mot hunden över staketet. Eller att det samtidigt som det cyklas förbi ylas och skälls för att hunden ska reagera som om det åker förbi en mänsklig brandbil.

Jag blir så less. Så arg. Mållös. Men vad spelar det för roll? För det är ju likadant som om hunden står och skäller emot dem. Det är ju på helt fel språk. Det behövs integration i vårt samhälle. Kommunen har misslyckats med detta, fastän de säger att det inte finns några som helst problem. Herreje…vi förstår ju inte varandra! Och det handlar inte bara om hur vi ska bemötas hund-människa, det är bara en minimal liten del. Men det är ändå en viktig del för hundägare.

Integration. Ju mer jag smakar på ordet, desto mer kokar det i min hjärna. Det nästan brinner. Hur integrerad är politiker och kommungubbar med nyanlända, flyktingar, ensamkommande och invandrare som inte kan vårt språk idag? Som står som frågetecken när de i en vardagssituation vill förklara något helt rationellt? På ett vänligt sätt för att inte uppfattas som fientlig?

Ja. Det är så att man kan brinna av när man tänker på det.