Ett fenomen som jag har upptäckt nu på sociala medier är hur otroligt elaka kvinnor kan vara med kvinnor. Eller tja, det var väl kanske ingen ny upptäckt. Det vet jag ju sedan tidigare att flickor, tjejer, kvinnor och kärringar kan vara. Men det här att sitta bakom en skärm, gömma sig, känna sig skyddad av ett glas eller hela cyberrymden och kunna skriva vad som helst -det är fascinerande att se. Helst om man bor i en mindre stad, så att man springer ihop med varandra på ICA titt som tätt. Då är det liksom bortglömt att man anklagade någon för förrädare, människohatare, rasist och än värre saker i kommentarsfältet på Facebook för tre timmar sedan. För då kommer samma person fram och berömmer ens nya jacka. Märkligt.
Vid entrén möter jag på Hanna. Hennes son går i samma klass som min dotter och det är lite underligt det där. För Hanna är världens gulligaste så här socialt och ler med hela ansiktet och säger varmt ”Heeeej, ska du handla något gott? De har nygrillad kyckling, till halva priset! Jag måste kila. Ha det bra!” och det ser faktiskt ut som om hon menar det. Att hon vill att jag ska ha det bra. Men då blir jag fundersam. För samtidigt som jag har Hannas varma leende i minnet, plockar upp en varukorg och beger mig in i affären, så minns jag hur samma Hanna två dagar tidigare hetskt kommenterade ett av mina inlägg på Facebook. Ett ganska så oskyldigt inlägg om en satsning som SD gjorde och skulle gynna de allra flesta av oss. Men Hanna, som inte gillar SD, gick hårt åt. Kallade mig rasist och nazist och allt däremellan. Men det var tydligen den ”Hannan” bakom skärmen?
Väl inne på affären så går jag och funderar på detta så hårt (typiskt mig) så att jag missar både mjölken och osten. Får göra en sväng tillbaka igen. Möter då en före detta arbetskamrat och före detta Facebookvän, som tagit bort mig från sociala medier, sedan jag börjat visa vart jag står. Men jag hejar ändå artigt. Varför skulle jag inte? Vi har ju arbetat tillsammans, svettats tillsammans, löst problem tillsammans och faktiskt skrattat tillsammans. Hon går med sin tredje utländska kille/sambo/man vid sin sida och blänger på mig. Utan att heja. Jag fortsätter att gå genom affären med ett döende leende på läpparna.
Väl hemma igen sätter jag mig vid datorn och tittar igenom de senaste delningarna jag gjort på Facebook och de kommentarer jag har fått. Endast från kvinnor. Eller 99% av dem är från kvinnor. Fastän jag har hälften män som vänner och många av dem är politiskt intresserade åt alla håll, vad beror detta på? Att bara kvinnor kommenterar? Och vilka är dessa kvinnor som kommenterar och debatterar i alla fall mina inlägg?
Ja, för det första så ska jag väl klargöra vilka de typiska inläggen är som jag brukar dela och skriva en liten kommentar till. Det har varit exempelvis: SDs valresultat starkare på vissa orter, utlandsfödda överrepresenterar våldtäkter i statistik, Lövféns lista mot SD, Har det förekommit valfusk? Jag brukar välja mina ord väl när jag lägger ut något så att det inte medvetet ska reta upp någon i onödan. Jag har politiker i min vänlista åt både höger och vänster och däremellan och det gör mig ingenting om någon av dem ger sig in och kommenterar sakligt och respektfullt.
Men oftast kommer det kommentarer som skulle få vem som helst att nästan vilja stänga av Facebook och inte vilja ge sig in i politiksnack någonsin igen. Från de mest korrekta, fina små välmålade munnar kan de fulaste elakaste och föraktfulla orden komma. Arbetskamrater. Gamla klasskamrater. Före detta grannar. Släktingar. Familjemedlemmar. Vänner. Eller ”vänner”.
För vilka är ens ”vänner” när de kan sitta och ösa ur sig en massa elakheter till en för att man vill ha ett lugn, fungerande samhälle? Jag är emot krig, våldtäkter, rån, mord, bilbränder, otrygghet och pensionärsfattigdom. Jag tycker att vårt land ska ta hand om våra egna invånare innan vi skuldsätter oss upp över öronen för att rädda människor som ljugit sig hit till vårt land. Men för att jag säger det så är jag alltså ond.
Det jag delar är dessutom ingenting jämfört med vad många andra med liknande åsikter delar. Men som tar åsikterna lite längre och vädrar dem lite för modigt, dumstridigt eller vad man nu vill kalla det. Jag är ganska noga med källkritik eftersom jag har ett förflutet inom media och dessutom vill jag kunna svara för mig, när någon kommer med den klassiska ”har du källa på det?”. Jag vill också ha korrekta uppgifter på det jag delar. Men om vi går tillbaka till de män i min vänlista som delar liknande åsikter, nyheter som mig och mycket saftigare och värre saker -då är kvinnorna tysta. Varför? Jo jag har ju min teori. Jag är ett lätt byte. Det är enklare att låta mig stå till svars än att ge sig på en karl. Jag tror att det är så enkelt.
Ja, se jämställdheten är underbar…
noriaminside 