Brinna, brann brunnit

Trots ett grådassigt täcke av dimma så lyser höstfärgerna igenom bussfönstret. Nästan så starkt så att det brinner i ögonen. Eldens färger är vad det är så här i höstens tid med sin gula, oreangea, brandgula, röda och lysande neontoner däremellan. Det är vackert. Men det behövs bara ett blåsväder eller en hård regnskur, så lossnar dessa brinnande löv och dalar ner på marken. Blir bruna och multnar bort.

Så här i hösttider så kan jag känna mig lite höstdeppig och det är jag nog inte ensam om. Mörkret kommer, sommaren försvinner. Skira lätta sommarkläder och trädgårdsmöbler ska stökas undan och fram ska bylsiga tröjor och raggsockor plockas. Med hösten kommer också mörkret. Att gå ut med hunden blir genast lite mer gruvsamt. Vem går därborta som ser så skum ut? Står det inte någon och lurar på mig därborta i hörnet? Eller inbillar jag mig? Man kan väl inte gå med ficklampa och lysa folk i ansiktet bara för att man är nojig? Då tror de att det har brunnit  uppe i skallen för en.

Den hund jag har idag är av mindre modell. Det är en lurvig liten underbetts modell som ser så där halvdum ut ibland med ena tanden utanför munnen. Men världens sötaste, såklart. Han tror själv att han är större än vad han är och buffar och muffar gärna på stora hundar genom fönstret som han sitter och spanar ut genom. Det finns vissa hundar i kvarteret som han inte tål, och så må väl vara. Vi människor är ju inte ett dugg bättre! Det hörs på morret när han sitter i fönstret vilken av kvartershundarna som går förbi. Är det psykopathunden? Eller mördarhunden? Kanske är det våldtäktshunden? Ja, det finns några att välja mellan och det hörs skillnad på hunden, vem som går förbi.

Något mer som min hund morrar och skäller på är faktiskt flyktingarna här på orten. Det är inget jag har lärt den, som säkert en del skulle kunna tro. Men saken är den att vi har ett staket och hunden springer lös på tomten när vi är ute. På somrarna när det är många flyktingar och nyanlända ute och går och cyklar, så stannar de gärna och stojar och stimmar mot hunden. På fel sätt. Jag lärde mig tidigare, när jag bodde nära ett flyktingboende, att många -främst muslimer- inte vet hur de ska närma sig hundar i Sverige. I många av deras länder är hundar ohyra. Eller att polis och vakter har hundar som ”vapen”. Sedan ser de att vi svenskar har hunden som en familjemedlem, det blir förvirrande för dem. Och för deras små barn, som kanske aldrig har upplevt ”ohyran” i hemlandet utan bara hört om den, så när de ser en gullig liten hund här i Sverige, så blir de nyfikna och vill klappa. Men vet inte hur och närmar sig hunden så det blir stelt och fel. Så då tycker hunden att det blir konstigt och kanske hoppar, för att leka och lösa situationen. Då kan föräldern till barnet bli rädd och dra i barnet och skrika -i tro att hunden ÄR farlig -den hoppar ju! Och så ska man som hundägare försöka förklara detta på ett språk som varken förälder eller barn förstår. Det blir bara pannkaka. Detta har jag varit med om SÅ många gånger. Det är SÅ frustrerande varje gång.

Så nu förknippar min hund dessa människor med ”de som inte förstår mig”. Och inte har det gjort saken bättre att det någon gång har haglat över en och annan sten eller äpple mot hunden över staketet. Eller att det samtidigt som det cyklas förbi ylas och skälls för att hunden ska reagera som om det åker förbi en mänsklig brandbil.

Jag blir så less. Så arg. Mållös. Men vad spelar det för roll? För det är ju likadant som om hunden står och skäller emot dem. Det är ju på helt fel språk. Det behövs integration i vårt samhälle. Kommunen har misslyckats med detta, fastän de säger att det inte finns några som helst problem. Herreje…vi förstår ju inte varandra! Och det handlar inte bara om hur vi ska bemötas hund-människa, det är bara en minimal liten del. Men det är ändå en viktig del för hundägare.

Integration. Ju mer jag smakar på ordet, desto mer kokar det i min hjärna. Det nästan brinner. Hur integrerad är politiker och kommungubbar med nyanlända, flyktingar, ensamkommande och invandrare som inte kan vårt språk idag? Som står som frågetecken när de i en vardagssituation vill förklara något helt rationellt? På ett vänligt sätt för att inte uppfattas som fientlig?

Ja. Det är så att man kan brinna av när man tänker på det.