Carpe diem -inte i dag heller

Jag var på en läkarundersökning häromdagen. Ungefär som en bilbesiktning för att veta om man är giltig för trafik. Sedan en tid tillbaka så har jag faktiskt känt av stressens svångrem dras åt runt både brösten och själen och jag håller liksom i handbromsen lite titt som tätt. Läkaren ska hålla lite uppföljande koll, men det var inget allvarligt.

På väg från läkaren så köpte jag en glass och satte mig i höstsolen. Carpe diem, sånt där man ska tänka på att göra emellanåt. Men som vanligt när jag försöker att njuta, så blir jag som oftast avbruten och så även nu. Mobilen plingar till och en avisering visar att någon har kommenterat ett av mina senaste Facebookinlägg. Jag vet att det är ett inlägg som kommer att hamna i hetluften och jag vet att det absolut inte har med Carpe diem att göra, men jag kan inte låta bli. Jag läser.

Fastän jag delat någon annans inlägg, alltså att jag står bakom någon annans åsikter, så låter inte kritiken vänta på sig. Mina ”vänner” på Facebook fullständigt kokar. ”Hur kan du dela sådant hatiskt?” ”Vart är källkritiken?” ”Måste du vara så främlingsfientlig?”. Jag tuggar aggressivt i mig glassen och känner hur blodtryck och puls sticker upp i topp. Utan att tänka på läkarens varning om blodtrycket och börjar skriva svar på kommentarerna så sakligt, trevligt -men syrligt jag bara kan. För jag håller mig trevlig in i det längsta.

Efter att jag har fått med mig en del vänner som faktiskt tycker som jag och kan argumentera på samma sätt som jag, så har det faktisk dykt upp en ny grej. Jag har börjat att på pm, alltså personliga meddelanden på telefonen, där ”vänner” och till och med släktingar i textmeddelanden försöker att ”tysta” mig. Först lite trevligt. Sedan nästan med hot.

Jag fick ett ikväll. Ett långt. Ifrån en som är politiskt aktiv som tyckte att jag skulle stå till svars för allting som stod i ett inlägg som jag delat igår. Ett inlägg som inte jag själv skrivit, utan det handlade om gruppvåldtäkten i Gällivare. Denna person som skrev till mig tyckte att det var fruktansvärt att jag delade detta, eftersom det var bara lösa indicier, påhopp och förtal. Att det var mer synd om dessa 6 anklagade gossar än om tonårsflickan, ungefär så. Kan ju säga att det var tur att jag hade isglass i frysen när jag fick det meddelandet och skulle skriva svar på det…

Tyst kommer jag inte att bli. Blodtrycksmedicin kommer jag tyvärr att få käka. Fingertopparna kanske blir flådda i allt skrivande om man ska få ur sig frustrationerna på den vägen. Men tyst, nä. Jag har nyss börjat.