Hur mår unga idag?

girl-3403261_1280 (1)

För någon vecka sedan var jag ute och åt med ett sällskap där åldern var väldigt blandad. Från 25-70 år, både män och kvinnor och alla hade den gemensamma nämnaren att vi arbetar eller har arbetat inom vården. Jag har arbetat inom vården i över 20 år nu, men med den inriktning jag har nu ”bara i 3 år”. Men det är ändå en inriktning inom vården som jag varit intresserad av sedan tonåren och som borde beröra alla.

Vi satt vid mitt bord på slutet av kvällen ett gäng damer, där jag var yngst med mina 40+ och började att prata om den psykiska ohälsan idag bland unga. Är det svårare att vara ung idag? Jag skulle just öppna munnen, när den äldsta damen, snart 70, gjorde det innan mig. ”Nää, hörni. Tänk att jag tror inte det. Jag är nästan övertygad om att så inte är fallet. Vet ni vad jag är övertygad om? Jag tror att ungdomar idag tror att man ska må dåligt. Att man ska  skära sig lite på armarna och lägga ut på sociala medier. Att man har såna små problem i livet så att när pojkvännen gör slut, då rasar allting. Då vill man ta livet av sig! Och då blir mamma och pappa så rädd att de kör in en på psyket, för de har aldrig sett en så förstörd tidigare. Så nä. Jag är övertygad om att unga idag inte mår sämre”.

De andra damerna tog sina vinglas och läppjade på vinet, nickade lite och hummade instämmande. ”Ja, jo så är det nog”. De ville inte säga emot denna ”husgudinna” som har arbetat på avdelningen i alla tider. Som har sett allt och lite till.

Men jag hade ett bubblande av frustration inom mig som inte höll med denna husgudinna. Jag tror att ungdomar idag mår sämre. Så jag snurrade lite på mitt vinglas och tog ett djupt andetag och öppnade munnen; ”Men JAG tror faktiskt att de unga mår sämre idag. Tänk bara alla krav som finns idag, hur alla ska se ut. Alla alternativ som finns på vad man kan pumpa i sig i läppar, tuttar, kinder, rumpa för att se ”perfekt ut”. För att passa in i den ”ram” som media och samhället byggt upp. Sedan så kan man även suga ut en massa också. Ur höfter, lår, mage och haka. Och byta hårfärg. Ögonfärg. Vara brun i hyn året om. Hålla brännan fin hela tiden! Ha rätt kläder och rätt märken! Skor och väskor. Mobiltelefon ska man ha, men rätt märke. Och bärbar dator, helst en Mac. Och vad man gör i sängen, det är inte längre en privatsak. Där ska man vara perfekt redan när man förlorar oskulden. Kunna vrida sig som en panter och vara rivig som en puma, men ändå bete sig som en ljuv liten bunny. Sedan har dom skolan att tänka på de unga. Betygskrav som är högre än på vår tid. Det räcker inte bara med att vara närvarande och delta längre. Man måste högprestera och glänsa. Efter grundskolan så väntar ett val av massor av inriktningar. Vill man göra det man verkligen vill och flytta långt bort? Och jobb! Det finns ju knappt jobb på det sätt som det fanns jobb för 25 år sedan, när man kunde hoppa in som kassörska på affären eller ridlärare på ridlekis. Nu måste man ha högskoleutbildning för ALLT! Och bostad! Vart finns det? Det finns ju knappt! Så JAG tror att det är svårare att vara ung idag.”

Mina arbetskamrater satt bara och häpet stirrade på mig. Tysta. Vinglasen var slut. ”Nä, dags att fylla på kanske?” Eller avrunda, kanske?”.

Det blev det senare.

Jag är säker på att jag petade på den ömma punkt som finns idag. Att kraven är större. Sedan kan vi lägga till hur samhället i övrigt ser ut med den ökande risken att bli påhoppad om man går ute sent en kväll på en gata. Eller hur vi reagerar med det medieflödet av skjutningar, våld, mord som rapporteras dagligen via våra mobiler och TV apparater. Eller att vi alltid tänkt att vi kan ta en taxi för att ta oss säkra hem, men det kan man inte alltid tänka längre. Det händer en hel del i taxibilar också.

Vad ska vi göra då? Åt all denna otrygghet och ökade ohälsa hos både unga och gamla, för äldre blir ju också otrygga av hur samhället ser ut med våld, inbrott och vård som inte fungerar. Jag törs knappt att tänka på hur vård och boendesituation kommer att se ut för mig den dagen jag fyller 80 år. OM jag fyller 80 år -jag kanske hamnar i en gaskammare innan dess då någon statsminister finner mig mindre värd för att jag har röstat ”fel”? Vem vet?

Tillbaka till damsällskapet och när vi gick ut och skulle skingras på gatan utanför restaurangen. De flesta i sällskapet var av den uppfattningen att vi fortfarande bor i ett tryggt land och att OM det nu finns någon kriminalitet och otrygghet, så finns den i storstaden. Inte här. Vi hann även prata om det under kvällen. De alla skulle till en busshållplats och jag skulle till en bilparkering. Själv. Men då kom deras oro över det otrygga samhället fram; ”Nämen, ska du gå själv? Tänk om det kommer några typer…” Jag log och tackade för omtanken. Sa att jag kollat upp vilka gator i denna håla de brukade hålla till på och den gatan var lugn. Deras miner var obetalbara…

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s