Bakom lyckta dörrar

Länge sedan jag var här och knattrade på tangentbordet. Men som jag saknat det! Många gånger har jag funderat på hur jag ska återuppta bloggen och det har känts lite… ”löjligt” att stå anonym för mina åsikter idag, då de inte alls är något att hymla med. För idag står jag helt rakryggad och säger precis vad jag tycker och tänker. Utan skröpler. För varför ska man inte kunna göra det, när man i åratal har röstat, delat och sympatiserat med sveriges näst största parti?

Mycket har hänt sedan jag skrev sist, men ändå inte. Det beror på hur man väljer att se det. Om man tycker att ett liv bör innehålla resor världen över, middagar med ambassadörer, golfklubbor för 40 tusen kronor, tja då kan mitt liv te sig tråkigt. Men jag ser samhället från ett lite annat håll som jag kan berätta om. Och just därför väljer jag att vara anonym på bloggen, för att inte röja vart jag arbetar (tystnadsplikt), min dotters intrigitet (psykisk ohälsa), och min syn på rättsväsende, politik och livet högt som lågt.

.

Jag arbetar fortfarande på samma arbetsplats. Nära människor som mår mycket dåligt och ofta är i väldigt dålig psykisk balans. För lite mer än ett år sedan råkade jag ut för en misshandel på mitt jobb. Jag och en kollega skulle visitera en patient, som helt plötsligt gjorde en piruett och slog en knytnäve i mitt ansikte. Smällen kom som från ett åsknedslag och min näsa knäcktes på två ställen. Det enda jag tänkte på var att ”inte ramla, inte ramla, inte tappa kontrollen!”. Tur i oturen så fanns min kollega i rummet och såg allt. Hörde smällen. Såg blodet. Hörde vad patienten sa efteråt.

Detta blev så klart ett slags trauma för mig. Men jag tror att jag har hanterat det bättre än vad en del andra skulle ha gjort. Jag vet en del som slutat arbetet omedelbart efter våld eller obehagliga situationer och lämnat vårdinriktningen helt. Min reaktion blev i stället att i ambulansen, fråga personalen vad alla grejer var till för (eftersom jag aldrig åkt ambulans). Sedan när poliserna kom för förhör på akuten, började vi prata om olika utsatta situationer i våra yrken; som ”kollegor”. Doktorn på akuten fick inte stopp på blödningen i ena näsborren, så han stoppade upp nån geggig tuss, sen fick jag en tid åter och knatade ner till avdelningen genom källarkulverten igen. Mitt i natten. Blodig och sönderslagen…

Det var liksom efteråt det kom. Tankarna på OM det varit en kniv? OM slaget tagit värre? OM jag ramlat ihop på golvet och patienten fortsatt misshandeln? Tänka om patienten söker upp mig, eftersom jag nu gjort en polisanmälan?

Jag blev sjukskriven i en månad dels pga rejäla blåmärken i ansiktet, andningsbesvär och psyket. Sedan återgick jag till jobbet som vanligt.

Nyligen var det rättegång under rubriken ”Våld mot tjänsteman”. Som jag har velat få det överstökat! Men jag måste få skälla på det system som totalt lät mig halka ut på juridikisen som en Bambi. För jag minns så väl under mitt första och andra polisförhör, att polisen frågade mig OM jag ville ha ett målsägandebiträde vid rättegång och om rätten fick utse ett ombud åt mig? Ja, svarade jag. Sedan har jag så klart förlitat mig på det.

Kallelsen till rättegång kom ca 5v innan rättegång. Inget om målsägandebiträde stod, men jag antog att de skulle höra av sig. Men när det var 2v kvar, ringde jag till Brottsofferjouren och frågade och pratade. För vid detta laget kände jag mig riktigt övergiven. Min arbetsplats hade inte stöttat mig ett dugg, mer än mina närmaste två kollegor, varav den ena skulle vittna. På brottsofferjouren blev de arga över att jag inte fått ett målsägandebiträde. De gav mig ”order” att ringa Tingsrätten och kräva ett.

Ok. Nu är ju inte jag den som harklar mig och älskar myndighetssamtal. Men jag gjorde mitt bästa. Ringde. Fick prata med en telefonist. ”Nä, om det inte stod i kallelsen, så är du inte tilldelat något målsägandebiträde. Då är målet inte allvarligt nog i grad…”. Jag försökte förklara att jag känner mig jättevilsen, har frågor, funderingar och vill inte möta den tilltalade utanför rättegången pga dennes hotbild etc. Så jag fick numret till åklagarmyndigheten och ett nr som jag skulle ange för att komma till rätt ”åklagare”. De ville inte ge namnet via telefon. Sagt och gjort. Men åklagaren svarade inte på 2 dagar. Sedan när den en gång svarade, skulle denne ha semester under veckan då rättegången var, så jag fick ”rådgivning” via telefon och sedan ”Lycka till”.

Ju närmare dagen D jag kom, ju nervösare blev jag. Jag blev även mörkrädd -något jag inte varit sedan jag var liten. Inte rädd för spöken eller varulvar, men för att någon skulle bryta sig in på natten och göra oss illa. Eller skada djuren ute på natten. Sådan rädsla.

I alla fall så kom ju dagen. Mina nerver gick nog att se utanpå kroppen. Kontaktlinserna krånglade när jag skulle sätta in dem, för jag skakade. Så jag såg väl ut som jag rökt på. Ny skjorta, som jag märkte på vägen dit att när den tappade styrseln, kom en osmickrande urringning fram. Jag missade bussen, klev på en fel buss och fick ta Taxi. Allt var bara fel. För att inte tala om säkerhetskollen in till rätten. Både jackan, väskan och JAG pep. Men inga bomber, dock. Bara hårspray, parfym, nyckelknippa och jo, ”bomber” i BH med bygel av järn.

När jag satt utanför rätten, öppnades dörren och den tilltalade kom ut med ”entourage”. Det visade sig att många åtal mot den tilltalade togs upp samma dag. Jag höll andan och denne gick förbi mig, satte sig 1,5 m från mig, med de sina och sedan satt vi där tills det var dags.

Så liten som jag kände mig i den där salen, under den timme som det höll på, har jag sällan känt mig. Jag hade ju inte förberett mig på några papper gällande sjukskrivning (fick specialsjukskrivning genom jobbet, inte FK), lönespec, och datum hit och dit. Sånt som ett målsägandebiträde ska hjälpa en med!!! Jag sa det också, högt och tydligt att jag inte fått något tilldelat biträde, trots önskan. Sedan fick jag så klart osnälla frågor från den tilltalades försvarsadvokat, med lite var jag väl förberedd på det. Det är ju deras jobb. Men det hade varit skönt med stöd. För det märkliga var att den tilltalade hade misshandlat en person till, ”mildare” än mig och den här personen hade ett målsägandebiträde med sig…

Tror ni att min chef har hört av sig och frågat hur rättegången gick? Hur jag mår? Nej. Det antas att det ska vara ”över” nu. Men i själva verket så har en massa tankar väckts; Är det värt att arbeta på en arbetsplats där man riskerar liv och lem? Utan stöd från chef? Utan stöd från rättsamhället? Försäkringsvärdet på dessa skador är en fis i rymden. Skadeståndet likaså -om jag nu får något. Dessutom lär jag få dras med problem med näsan för resten av livet. Är det värt det?

Förresten. Jag hörde i omvägar från vårt skyddsombud att vår chef fyllt i en blankett om arbetsmiljön på vår avdelning, nyligen. När det gällde om ”Hot och våldsituationer” förekommer, hade chefen svarat; ”Förekommer ej”. Skyddsombudet hade tagit fram rödpennan och sagt ”Gör om gör rätt”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s