Mitt sociala självmord

Ute skiner solen från en koboltblå himmel. Träden sprakar i nyanser från limegrönt till blodrött. Luften är klar och krispig. Det är SÅ skönt att lämna jobbet och att höra dörren gå igen med en dov smäll efter mig. Men det är inte för att jobbet i sig är jobbigt. Inte för att patienterna har varit speciellt krävande eller arbetsbelastningen extra hög. Nej, det som är mest befriande med att lämna jobbet och de kacklande hönorna  därinne i personalrummet, är de iskalla blickarna. Viskningarna. Tystnaden när jag kommer in i rummet.

Allt detta började någon vecka innan valet när jag bestämde mig för att inte tiga längre med vilket parti jag skulle rösta på. Som så många andra i vårt land så är jag SÅ trött på att nyheterna fylls av krig, mord, rån, bilbränder, flyktingkriser, våldtäkter och elände. Jag är så trött på att man ska sitta och se på när vårt land tar emot människor från hela världen, öppnar famnen, hjärtat. Sedan står den ena politikern efter den andra och kliar sig i huvudet över varför pengarna inte räcker till våra pensionärer, vård och skola.

Visst ska vi hjälpa till! Jag är ju inte utan empati och medkänsla! Nej, tvärtom. Jag är en sådan som gråter till tecknade Lejonkungen, flyttar daggmaskar från vägen och skriker ”AKTA GRODAN!” när vi är ute och kör bil på våta sommarvägar. Liv är lika med värde. Så är det ju. Men det är ju också det där som blir hela knorren på historien. Pudelns kärna. Det som alla dessa ”förståsigpåare” som i alla fall jag har debatterat med, inte förstår. Jag har inget emot invandrare, flyktingar, muslimer, engelsmän, norrmän eller vilka ”de” än må vara – så länge ”de” respekterar oss och vårt land när de kommer hit. Precis som de vill att vi ska respektera dem när vi kommer till deras land.

Men sen har ju politikerna tagit sig vatten över huvudet med antalet flyktingar de släppt in i landet, beviljat uppehållstillstånd för (på vilka grunder osv), och allt runt i kring det.  Att det på de flesta bilder och filmer från krigsdrabbade områden visas just bilder på kvinnor och barn, men i själva verket kommer unga friska män därifrån -är inget som de flesta politikerna verkar reflektera över.

Just sånt här blir jag förbannat trött på och har innan valet delat lite hintar på mina sociala medier så att man ha kunnat gissa sig fram till vart jag står. Men så strax före valet, så gick jag ut med att jag röstar SD. Oj oj oj. Som kvinna. Relativt högutbildad. Jobbar inom vården. Har en dotter. Det tog skruv, kan jag säga! Kommentarerna på Facebook lät inte vänta på sig. ” Du borde skämmas!” ”Du borde inte jobba med människor!!!” ”TÄNK OM” ”Hur TÖRS du ?!” ”Du LJUGER!”.

Ja, det var ju i mitt ”försvar” om varför jag röstade som jag röstade som dessa kommentarer kom. Jag berättade sanna anekdoter från mitt liv, som både jag och min dotter varit med om. Sexuella trakasserier, stölder, svårigheter att bo i samma bostadsområde som ett flyktingboende etc. Och även min tid då jag bodde i en storstad. Men det var enligt många av dessa av mina ”vänner” alltså LÖGN.

Sedan försvann det lite Facebookvänner. Först svider det till lite i hjärtat, men sedan tänker jag att ”äh”, det är ju inga vänner om de inte kan acceptera att man har olika åsikter.

På vägen hem från jobbet, sitter jag på bussen och skrollar igenom media flödet och suckar över den sandlåda som politikerna leker med varandra. Det är som om de sitter med varsin sandig klubba och viftar i sandlådan. Jimmie Åkesson får sitta utanför. Utan klubba. Han får titta på. Jag ser någon knivskarp och bra skriven krönika som en bra journalist har skrivit och delar den på Facebook. Sedan försvinner jag in i musikens värld en stund innan jag är hemma.

På kvällen hinner jag stanna till en stund hos min mamma och pappa. Vi har tidigare alltid stått nära varandra politiskt, men sedan jag har blivit ”öppen” med vad jag tycker, så tycker min mamma att jag är obekväm. Och vi har släktingar som tycker annorlunda och då blir ju jag ännu mer, eh, obekväm. Så jag hinner bara innanför ytterdörren, så säger min mamma kyligt: ”Var det där nödvändigt?” Jag förstår att det har något med politik att göra, eftersom det är det enda som gör att hon är kylig mot mig. Jag klappar om hundarna och tittar oförstående på henne. Jag måste väl få dela en krönika på Facebook? Men jag har ju inte hunnit titta på eventuella reaktioner och kommentarer, så jag säger ingenting. Vill heller inte gå in i en diskussion. För de leder ingenvart. Oftast när vi har startat en diskussion i detta ämne, så håller hon med om själv orättvisorna i samhället, men tycker bara att det är JAG som ska hålla tyst. För att inte sticka ut hakan så mycket.

När jag sedan sätter mig i lugn och ro hemma i soffan och skrollar igenom på Facebook, ser jag att jag har fått fem kommentarer på den krönika som jag delade tidigare. En av kommentarerna är skriven av en arbetskamrat. Denna som tycker att jag är på fel arbetsplats på grund av mina åsikter. Några vänner har på senaste okcså fattat modet att stå upp för sina åsikter och kommenterar: ”Klockrent!” En släkting, som är S-politiker, har skrivit en lång kommentar och som vanligt handlar det om att jag (och övriga SD:are mfl) är trångsynta, rasistiska, enkelspåriga och hatiska. Att vi ser ner på andra människor och politiker. På HENNE. Stackars henne.

Detta har flera släktingar gillat. Och min mamma. Då förstår jag min mammas kyliga ton för en stund sedan där i hallen. Hon har förmodligen inte ens läst och tagit till sig vad krönikan handlade om. Hon har bara läst orden som min släkting skrivit. Målat mig som fan på väggen. Förmodligen har min arbetskamrat gjort likadant och smaskar till det hela lite i fikarummet tills jag kommer i morgon på jobbet.

Jag förstår inte. Det blir så fruktansvärt bakvänt, in och ut och fel! Det som känns så självklart och rätt för mig har blivit som mitt sociala självmord…