Ack den jämställdheten

secret-2725302_1280.jpg

Ett fenomen som jag har upptäckt nu på sociala medier är hur otroligt elaka kvinnor kan vara med kvinnor. Eller tja, det var väl kanske ingen ny upptäckt. Det vet jag ju sedan tidigare att flickor, tjejer, kvinnor och kärringar kan vara. Men det här att sitta bakom en skärm, gömma sig, känna sig skyddad av ett glas eller hela cyberrymden och kunna skriva vad som helst -det är fascinerande att se. Helst om man bor i en mindre stad, så att man springer ihop med varandra på ICA titt som tätt. Då är det liksom bortglömt att man anklagade någon för förrädare, människohatare, rasist och än värre saker i kommentarsfältet på Facebook för tre timmar sedan. För då kommer samma person fram och berömmer ens nya jacka. Märkligt.

Vid entrén möter jag på Hanna. Hennes son går i samma klass som min dotter och det är lite underligt det där. För Hanna är världens gulligaste så här socialt och ler med hela ansiktet och säger varmt ”Heeeej, ska du handla något gott? De har nygrillad kyckling, till halva priset! Jag måste kila. Ha det bra!” och det ser faktiskt ut som om hon menar det. Att hon vill att jag ska ha det bra. Men då blir jag fundersam. För samtidigt som jag har Hannas varma leende i minnet, plockar upp en varukorg och beger mig in i affären, så minns jag hur samma Hanna två dagar tidigare hetskt kommenterade ett av mina inlägg på Facebook. Ett ganska så oskyldigt inlägg om en satsning som SD gjorde och skulle gynna de allra flesta av oss. Men Hanna, som inte gillar SD, gick hårt åt. Kallade mig rasist och nazist och allt däremellan. Men det var tydligen den ”Hannan” bakom skärmen?

Väl inne på affären så går jag och funderar på detta så hårt (typiskt mig) så att jag missar både mjölken och osten. Får göra en sväng tillbaka igen. Möter då en före detta arbetskamrat och före detta Facebookvän, som tagit bort mig från sociala medier, sedan jag börjat visa vart jag står. Men jag hejar ändå artigt. Varför skulle jag inte? Vi har ju arbetat tillsammans, svettats tillsammans, löst problem tillsammans och faktiskt skrattat tillsammans. Hon går med sin tredje utländska kille/sambo/man vid sin sida och blänger på mig. Utan att heja. Jag fortsätter att gå genom affären med ett döende leende på läpparna.

Väl hemma igen sätter jag mig vid datorn och tittar igenom de senaste delningarna jag gjort på Facebook och de kommentarer jag har fått. Endast från kvinnor. Eller 99% av dem är från kvinnor. Fastän jag har hälften män som vänner och många av dem är politiskt intresserade åt alla håll, vad beror detta på? Att bara kvinnor kommenterar? Och vilka är dessa kvinnor som kommenterar och debatterar i alla fall mina inlägg?

Ja, för det första så ska jag väl klargöra vilka de typiska inläggen är som jag brukar dela och skriva en liten kommentar till. Det har varit exempelvis: SDs valresultat starkare på vissa orter, utlandsfödda överrepresenterar våldtäkter i statistik, Lövféns lista mot SD, Har det förekommit valfusk? Jag brukar välja mina ord väl när jag lägger ut något så att det inte medvetet ska reta upp någon i onödan. Jag har politiker i min vänlista åt både höger och vänster och däremellan och det gör mig ingenting om någon av dem ger sig in och kommenterar sakligt och respektfullt.

Men oftast kommer det kommentarer som skulle få vem som helst att nästan vilja stänga av Facebook och inte vilja ge sig in i politiksnack någonsin igen. Från de mest korrekta, fina små välmålade munnar kan de fulaste elakaste och föraktfulla orden komma. Arbetskamrater. Gamla klasskamrater. Före detta grannar. Släktingar. Familjemedlemmar. Vänner. Eller ”vänner”.

För vilka är ens ”vänner” när de kan sitta och ösa ur sig en massa elakheter till en för att man vill ha ett lugn, fungerande samhälle? Jag är emot krig, våldtäkter, rån, mord, bilbränder, otrygghet och pensionärsfattigdom. Jag tycker att vårt land ska ta hand om våra egna invånare innan vi skuldsätter oss upp över öronen för att rädda människor som ljugit sig hit till vårt land. Men för att jag säger det så är jag alltså ond.

Det jag delar är dessutom ingenting jämfört med vad många andra med liknande åsikter delar. Men som tar åsikterna lite längre och vädrar dem lite för modigt, dumstridigt eller vad man nu vill kalla det. Jag är ganska noga med källkritik eftersom jag har ett förflutet inom media och dessutom vill jag kunna svara för mig, när någon kommer med den klassiska ”har du källa på det?”. Jag vill också ha korrekta uppgifter på det jag delar. Men om vi går tillbaka till de män i min vänlista som delar liknande åsikter, nyheter som mig och mycket saftigare och värre saker -då är kvinnorna tysta. Varför? Jo jag har ju min teori. Jag är ett lätt byte. Det är enklare att låta mig stå till svars än att ge sig på en karl. Jag tror att det är så enkelt.

Ja, se jämställdheten är underbar…

 

 

 

 

 

 

 

Mitt sociala självmord

Ute skiner solen från en koboltblå himmel. Träden sprakar i nyanser från limegrönt till blodrött. Luften är klar och krispig. Det är SÅ skönt att lämna jobbet och att höra dörren gå igen med en dov smäll efter mig. Men det är inte för att jobbet i sig är jobbigt. Inte för att patienterna har varit speciellt krävande eller arbetsbelastningen extra hög. Nej, det som är mest befriande med att lämna jobbet och de kacklande hönorna  därinne i personalrummet, är de iskalla blickarna. Viskningarna. Tystnaden när jag kommer in i rummet.

Allt detta började någon vecka innan valet när jag bestämde mig för att inte tiga längre med vilket parti jag skulle rösta på. Som så många andra i vårt land så är jag SÅ trött på att nyheterna fylls av krig, mord, rån, bilbränder, flyktingkriser, våldtäkter och elände. Jag är så trött på att man ska sitta och se på när vårt land tar emot människor från hela världen, öppnar famnen, hjärtat. Sedan står den ena politikern efter den andra och kliar sig i huvudet över varför pengarna inte räcker till våra pensionärer, vård och skola.

Visst ska vi hjälpa till! Jag är ju inte utan empati och medkänsla! Nej, tvärtom. Jag är en sådan som gråter till tecknade Lejonkungen, flyttar daggmaskar från vägen och skriker ”AKTA GRODAN!” när vi är ute och kör bil på våta sommarvägar. Liv är lika med värde. Så är det ju. Men det är ju också det där som blir hela knorren på historien. Pudelns kärna. Det som alla dessa ”förståsigpåare” som i alla fall jag har debatterat med, inte förstår. Jag har inget emot invandrare, flyktingar, muslimer, engelsmän, norrmän eller vilka ”de” än må vara – så länge ”de” respekterar oss och vårt land när de kommer hit. Precis som de vill att vi ska respektera dem när vi kommer till deras land.

Men sen har ju politikerna tagit sig vatten över huvudet med antalet flyktingar de släppt in i landet, beviljat uppehållstillstånd för (på vilka grunder osv), och allt runt i kring det.  Att det på de flesta bilder och filmer från krigsdrabbade områden visas just bilder på kvinnor och barn, men i själva verket kommer unga friska män därifrån -är inget som de flesta politikerna verkar reflektera över.

Just sånt här blir jag förbannat trött på och har innan valet delat lite hintar på mina sociala medier så att man ha kunnat gissa sig fram till vart jag står. Men så strax före valet, så gick jag ut med att jag röstar SD. Oj oj oj. Som kvinna. Relativt högutbildad. Jobbar inom vården. Har en dotter. Det tog skruv, kan jag säga! Kommentarerna på Facebook lät inte vänta på sig. ” Du borde skämmas!” ”Du borde inte jobba med människor!!!” ”TÄNK OM” ”Hur TÖRS du ?!” ”Du LJUGER!”.

Ja, det var ju i mitt ”försvar” om varför jag röstade som jag röstade som dessa kommentarer kom. Jag berättade sanna anekdoter från mitt liv, som både jag och min dotter varit med om. Sexuella trakasserier, stölder, svårigheter att bo i samma bostadsområde som ett flyktingboende etc. Och även min tid då jag bodde i en storstad. Men det var enligt många av dessa av mina ”vänner” alltså LÖGN.

Sedan försvann det lite Facebookvänner. Först svider det till lite i hjärtat, men sedan tänker jag att ”äh”, det är ju inga vänner om de inte kan acceptera att man har olika åsikter.

På vägen hem från jobbet, sitter jag på bussen och skrollar igenom media flödet och suckar över den sandlåda som politikerna leker med varandra. Det är som om de sitter med varsin sandig klubba och viftar i sandlådan. Jimmie Åkesson får sitta utanför. Utan klubba. Han får titta på. Jag ser någon knivskarp och bra skriven krönika som en bra journalist har skrivit och delar den på Facebook. Sedan försvinner jag in i musikens värld en stund innan jag är hemma.

På kvällen hinner jag stanna till en stund hos min mamma och pappa. Vi har tidigare alltid stått nära varandra politiskt, men sedan jag har blivit ”öppen” med vad jag tycker, så tycker min mamma att jag är obekväm. Och vi har släktingar som tycker annorlunda och då blir ju jag ännu mer, eh, obekväm. Så jag hinner bara innanför ytterdörren, så säger min mamma kyligt: ”Var det där nödvändigt?” Jag förstår att det har något med politik att göra, eftersom det är det enda som gör att hon är kylig mot mig. Jag klappar om hundarna och tittar oförstående på henne. Jag måste väl få dela en krönika på Facebook? Men jag har ju inte hunnit titta på eventuella reaktioner och kommentarer, så jag säger ingenting. Vill heller inte gå in i en diskussion. För de leder ingenvart. Oftast när vi har startat en diskussion i detta ämne, så håller hon med om själv orättvisorna i samhället, men tycker bara att det är JAG som ska hålla tyst. För att inte sticka ut hakan så mycket.

När jag sedan sätter mig i lugn och ro hemma i soffan och skrollar igenom på Facebook, ser jag att jag har fått fem kommentarer på den krönika som jag delade tidigare. En av kommentarerna är skriven av en arbetskamrat. Denna som tycker att jag är på fel arbetsplats på grund av mina åsikter. Några vänner har på senaste okcså fattat modet att stå upp för sina åsikter och kommenterar: ”Klockrent!” En släkting, som är S-politiker, har skrivit en lång kommentar och som vanligt handlar det om att jag (och övriga SD:are mfl) är trångsynta, rasistiska, enkelspåriga och hatiska. Att vi ser ner på andra människor och politiker. På HENNE. Stackars henne.

Detta har flera släktingar gillat. Och min mamma. Då förstår jag min mammas kyliga ton för en stund sedan där i hallen. Hon har förmodligen inte ens läst och tagit till sig vad krönikan handlade om. Hon har bara läst orden som min släkting skrivit. Målat mig som fan på väggen. Förmodligen har min arbetskamrat gjort likadant och smaskar till det hela lite i fikarummet tills jag kommer i morgon på jobbet.

Jag förstår inte. Det blir så fruktansvärt bakvänt, in och ut och fel! Det som känns så självklart och rätt för mig har blivit som mitt sociala självmord…